Vi hade inte vädret med oss under årets demonstration. Det blåste, det regnade och det var kallt. Trots detta kom ett 50-tal och klämde ihop sig under Shoppings tak bredvid Gula Paviljongen. Vi sålde 1 Maj-knappar, vi skramlade ihop pengar till syriska flyktingar och vi hade politiska tal samt musik från två talangfulla ungdomar. Om du missade demonstrationen så kommer här ett av talen. Det hölls av Joel Nordström som sitter i Barn och Ungdomsnämnden.
Kamrater, mötesdeltagare.
Jag har blivit ombedd att säga några ord om Luleås skolpolitik. Under mars och april har frågan om Vitåskolans överlevnad flammat upp, då det hade lagts ett förslag att stänga Vitåskolan till sommaren. Trots att frågan har lagt sig för stunden vill jag dröja kvar vid den en stund, eftersom frågan handlar om mer än Vitåskolan och Vitådalen. Den handlar om vilket samhälle vi vill bygga och om välfärdens plats däri.
Sveriges skolor har, som vi vet, stora bekymmer. Luleås skolor uppnår goda resultat, men vi brottas med den lärarbrist som finns i landet. Det har länge utbildats för få lärare, och tack vare de krav på lärarlegitimation som infördes under Björklunds tid som utbildningsminister, förvärras lärarbristen.
Samtidigt som vi har för få lärare vill Luleå kommun växa med tiotusen invånare. För att få ihop detta och kunna locka till sig lärare, kommer kommunens skolor att behöva omstruktureras och elever flyttas, en stor omvandling som kommer att börja utredas under året. Vitåskolan blev en försmak på de avvägningar som kommer att göras kring andra skolor.
Vitådalens invånare har kämpat emot förslaget, nära på enhälligt. Vi har fått oroliga skrivningar från idrottsklubbar, pensionärsföreningen, hemtjänstpersonalen, Folkets hus-föreningen, ja från nästan varje tänkbar sammanslutning av människor i dalen. De har gemensamt att de ser att skolan är ett nav i bygden. Såhär måste vi alla se på skolan.
Den offentliga sektorn är den starka ryggrad, varpå mycket av samhället vilar. Frågan om byaskolor är därmed en fråga om vilket samhälle vi vill bygga. Vill vi ha en landsbygd med barnfamiljer och återväxt? Eller vill vi ha ett fåtal svällande tätorter, med milslånga ödeskogar däremellan? Marknaden sviker landsbygden. Därför får inte det offentliga göra det.
Lärarkrisen är ett faktum. Våra skolor brottas med den varje dag. Den visar sig i form av vikariebrist och svårigheter att anställa behöriga lärare på alla tjänster. Små skolor drabbas svårare av den, men det betyder inte att de behöver läggas ner. Fjärrundervisning eller samverkan med andra skolor, är saker man kan göra för att underlätta små skolors fortlevnad.
Förslaget om att lägga ner Vitåskolan kom till Barn- och utbildningsnämnden. Vore detta en skola i centrala Luleå hade vi kunnat ta beslut, då vi hade vetat att en annan skola hade funnits i närheten. Men i en by handlar skolan om mer än utbildning: den handlar om återväxt och inflyttning av barnfamiljer. Den är byns ryggrad.
Vad händer när ryggraden försvinner? Centraliseringen till tätorterna har vissa vinningar, men dessa kommer till ett pris. Konsekvenserna av att stänga en byaskola påverkar hela bygden och därför borde detta inte vara ett beslut endast för oss i Barn- och utbildningsnämnden.
Därför krävde vi i Vänsterpartiet att denna fråga skulle behandlas av kommunfullmäktige, den församling som har ansvar för att se kommunen som en helhet.
Men vi har ett kommunalråd som inte ville att kommunfullmäktige skulle debattera det pris som Vitådalen skulle få betala. Istället ville hon förpassa frågan till oss i Barn- och utbildningsnämnden och låta oss hasta igenom ett beslut, baserat på en torftig rapport.
Vitådalens folk lyckades dock driva fram denna debatt genom sin ihärdiga kamp. Vi och resten av oppositionen har hjälpt till – och en liten seger har vunnits. Den nionde april beslutade Socialdemokraterna att skjuta upp beslutet. Vitåskolan kommer att behandlas som en del av den större strukturomvandling av Luleås skolor som ska ske under de kommande åren. Därmed lever den åtminstone ett år till.
Men detta nöjer vi oss inte med. Troligtvis kommer byaskolorna att hotas igen om ett år. Att vi strukturerar om Luleås skolor är en nödvändighet, men däri finns också en skyldighet att varje barn i kommunen ges en god skolgång och uppväxt. När vi bygger om välfärden, denna samhällets ryggrad, måste vi se till att den bär upp varje del av kommunen.
Avslutningsvis, vill jag säga att om nu majoriteten vill stänga en byaskola måste de kunna visa att en stängning inte skulle påverka landsbygdens fortlevnad negativt, samt försvara detta beslut i Kommunfullmäktige. Vi kommer inte låta dem gömma undan sådana impopulära beslut i en facknämnd, för att undslippa ansvar och kritik!
Skolan bär upp samhällets runtom sig. Om detta har Vitådalens invånare påmint oss.
