Författare: Nina

Det har gått mer än 65 år sedan de så kallade kvinnolönerna avskaffades. Ändå är lönerna i Sverige fortfarande långt ifrån jämställda. Den som arbetar i en kvinnodominerad bransch tjänar i genomsnitt 6 000 kronor mindre i månaden än den som arbetar i en mansdominerad bransch. Det är inte rimligt.

De som arbetar i vården, omsorgen och andra kvinnodominerade yrken tar hand om våra barn, vårdar våra sjuka och stöttar våra äldre. Deras arbete är avgörande för att samhället ska fungera, men värderas fortfarande lägre än många andra yrken.

Vänsterpartiet har inför årets val presenterat ett kvinnolönelyft på tre miljarder kronor om året under tio år. Det är en långsiktig satsning för att de som arbetar i välfärden, främst kvinnor, ska få den lön de förtjänar för sitt viktiga och ofta tunga arbete.

Löner i kvinnodominerade välfärdsyrken handlar inte bara om rättvisa. Det handlar också om att säkra framtiden. Vi behöver fler som utbildar sig till yrken inom vård och omsorg, och fler som väljer att stanna kvar.

Om fler ska söka sig till välfärden måste yrkena värderas högre. Det handlar om lön, arbetsmiljö och rimliga arbetsvillkor. Ingen arbetsgivare kan långsiktigt locka nya medarbetare när ansvaret är stort, arbetsbelastningen hög och lönen låg. Därför är höjda löner en investering både i jämställdhet och i framtidens välfärd.

Frågan handlar också om möjligheten att orka ett helt arbetsliv. Det är dags att ta steget mot en förkortad arbetstid. För vi behöver mer tid för våra barn, våra familjer, våra vänner och för oss själva. Alltför många upplever att tiden inte räcker till för återhämtning och ett gott liv utanför arbetet.

Det har gått att genomföra i andra europeiska länder och det går även i Sverige om den politiska viljan finns och det är bråttom. Redan i dag är det många kvinnor i välfärden som har en ”förkortad arbetstid”, men som betalar priset själva genom deltidsarbete, lägre pensioner, sjukskrivningar eller genom att lämna arbetslivet i förtid när kroppen inte längre orkar. Så ska det inte vara. Rätten till återhämtning och ett hållbart arbetsliv ska inte avgöras av storleken på plånboken.

Vänsterpartiet vill inte vänta ytterligare 65 år på att kvinnors arbete ska värderas lika högt som mäns. Vi vill höja lönerna i välfärden och skapa ett arbetsliv där människor både kan och vill arbeta ett helt yrkesliv.

Ett mer jämställt och hållbart samhälle kräver politiska beslut. Med en rödgrön politik kan vi ta viktiga steg framåt redan efter den 13 september.

, Riksdagskandidat

Sverige och Norrbotten behöver en bättre minoritetspolitik

Vi har i vårt land en lång och dunkel historia av att försöka sudda ut minoriteter. Tornedalingar i min generation har hört våra föräldrar berätta om hur de i skolan förbjöds att tala sitt språk och använde skyddade vrår av skolgården för att ändå göra det. Försvenskningen såg ut på många olika sätt men en tydlig och effektiv metod var att försvaga språket. Idag jobbar man inte med förbud men kampen för att ha kvar levande minoritetsspråk har blivit allt hårdare. Med en annan politik hade det inte behövt vara så.

Det finns givet lagen om nationella minoriteter att staten ska skydda och främja de nationella minoriteternas språk och kultur. Hur har då den borgerliga regeringen lyckats förhålla sig till detta uppdrag?

Man har halverat satsningen på språkcentra, som är en av de viktigaste motorerna för att hålla minoritetsspråken levande.

Man har sänkt anslagen till kommuner i förvaltningsområden för nationella minoritetsspråk.

Man har halverat anslaget till minoriteternas riksorganisationer, som redan innan sänkningen gick på knäna.

Man har skurit ned anslagen till, de för språkrevitalisering så viktiga, studieförbunden med hundratals miljoner.

Man har skurit ned anslag till länsteatrar och regional scenkonst. Exempelvis Tonedalsteatern och Giron Sámi Teáhter får allt svårare att sprida kultur och språk genom scenkonst.

Alla nedskärningar får naturligtvis konsekvenser för hur Sverige klarar av sitt uppdrag om att främja minoritetsspråken. Europarådet som granskar hur medlemsstater efterlever minoritetskonventionerna ger upprepad kritik till Sverige och under TIDÖ-regeringens mandatperiod har allt starkare kritik riktats mot Sverige. De bedömer att vi inte lever upp till våra åtaganden när det gäller minoritetsspråkens ställning i skolan. Riksrevisionens övergripande slutsats är att statens insatser inte är tillräckliga för att nå målet om att hålla de nationella minoritetsspråken levande.

Det är glädjande att Luleå är en av de kommuner som lyfts som goda exempel när frågan om nationella minoritetsspråk i skolan diskuteras. Det finns mängder med eldsjälar runt om i Norrbotten som arbetar hårt för att deras modersmål inte ska dö ut. Det finns föreningar och kulturarbetare som verkligen bidrar till att stärka minoritetsidentiteten för sådana som mig.

Med en regering som för en bra minoritetspolitik och stöttar alla de här krafterna så hade vi kunnat skapa en fantastisk framåtrörelse. Med nuvarande regering, helt utan ministrar från Norrland, står vi och stampar. Efter 13:e september vill Vänsterpartiet vara med i en regering och föra upp frågor som är viktiga för oss norrbottningar på bordet. De har lyst med sin frånvaro för länge nu.

Mathias Karvonen, gruppledare Vänsterpartiet Luleå

Kristdemokraterna respekterar inte internationell rätt

Samerna är Sveriges urfolk – och Europas enda – och därmed omfattas de av speciella rättigheter och skydd. Bland annat ger statusen särskilda juridiska rättigheter för att skydda kultur, språk, traditionella näringar och historiska marker. Det verkar Kristdemokraterna totalt blunda för.

När Ebba Busch kräver att antalet renar ska minskas och att rennäringen inte längre ska vara ett riksintresse är det ingen slump. Det är kulmen på en linje som länge drivits inom partiet. Lokla företrädare i Kiruna har argumenterat för att begränsa renskötares rättigheter. Kristdemokraterna i Luleå förstår inte varför kommunen tillfrågar samebyarna i samrådsprocesser för nya detaljplaner och ifrågasätter om det överhuvudtaget är renbetesmark. Man ignorerar alltså såväl lagar som reglerar renbetesmark och hur offentliga myndigheter ska samråda med samebyar.

Nu senast är det landsbygdsminister Peter Kullgren som kör över Länsstyrelsen i Norrbotten och Statens fastighetsverk och ger klartecken för LKAB att köpa mark i Kiruna. De regionala myndigheterna ville undanta känsliga områden som är viktiga för Gabna sameby, men Kullgren ansåg att byggandet av 150-190 villor skulle prioriteras. Regeringens och Kristdemokraternas politik får också kritik av olika FN-instanser som anser att Sverige inte lever upp till kraven om urfolksrättigheter. När renskötseln begränsas hotas inte bara en näring – utan en hel kultur. Risken är att den samiska kulturen reduceras till en turistattraktion, istället för att fortsätta vara en levande och livskraftig del av Sverige.

Vänsterpartiet vill att samernas urfolksrättigheter respekteras och att renskötseln ska behållas som riksintresse. Sverige behöver också stärka arbetet med urfolksrättigheter i enlighet med FN:s kritik och ratificera ILO 169-konventionen.

Ulrika Lundberg, vice gruppledare Vänsterpartiet Luleå
Laura Purdy, vice ordförande Vänsterpartiet Luleå

Valvaka öppet för alla medlemmar och sympatisörer – och alla andra med.

Valvakan startar upp kl 18.30 och Nooris Bar & kök håller öppet till kl 23 ca.

Mat och dryck finns för alla att köpa. Baren är öppen hela kvällen. Köket stänger kl 21.

Läs mer här!